Det var en gång en sommar

Dom är så fina där dom sover, tänkte jag i natt. Min dotter och hennes pappa. Rygg mot rygg låg de och verkade sova så gott. I famnen höll jag familjens senaste tillskottet. Lillebror. Och försökte få han att äta lite mera. Men han ville mest bara sova. Han också.

På morgonen funderade jag, som hela senaste veckan, vart sommaren tog vägen? Vårt andra lilla mirakel är snart två månader gammal, frysen är fylld med bär och luften ute är frisk. På kvällen får man tända ljusen och om jag inte bara inbillar mig så börjar löven i björkarna gulna.

Sommargästerna har åkt vidare liksom värmen. Men jag stannar hemma några månader till. Tar hand om lillebror och leker med storasystern. Och hoppas på att finna tid till lite pyssel, till att måla, sticka och sy.

 

Lillebror en vecka gammal

 

 

Storasyster äter glass

 

Translation:

So sweet they are, I thought, while watching them at night. My daughter and his father were sleeping back to back beside me. I was trying to feed the little one some. But he too was mostly interested in sleeping.

In the morning, just like every day lately, I was wondering where the summer disappeared. Little brother will soon be two months old,  the freezer is filled with berries and the birch leaves are getting yellow if I’m not mistaken.

All our summer quests have left just like the warm weather. But I’ll stay home a couple of months more. Taking care of little brother and playing with big sister. Hopefully there will be time for tiny projects, knitting and painting.

 

Om ett kalas

Idag har liten blivit stor. Tycker hon själv. Med några kompisar från dagis firade hon sin tredje födelsedag. Med lek och fika.

Tillsammans gjorde vi marshmallow klubbor. Jordgubbstårta (som blev inte allt för god) och havrekakor. Vi dukade med randiga papperssugrör och prickiga servetter. Och linneduken. Den smutsade jag ner med blåbärspaj. Att duken inte skulle förbli ren var förväntad, men jag…

Och igår. Vi tänkte ta en cykeltur. Hela familjen tillsammans. Men ett par hundra meter på min cykel visade sig vara nog. Att cykla i 36:e graviditetsvecka med en mountainbike på grusväg var inte för mig.

 

Randiga sugrör

 

 

pompoms

 

 

 

Translation:

The little one has become big. At least according to her self. With some friends she celebrated her third birthday. With play and cake.

Together we made marshmallow lollipops. Baked a strawberry cake (that turned out not all that good) and oatmeal cookies. We had striped paper straws and napkins with dots.

And yesterday. I tried biking. But couple of hundred meters on my mountain bike was all I could keep going. 36th pregnancy week was not the time for me to bike… But now I’ve tried.

 

Mycket på gång

Att vara en mamma. Det är något alldeles underbart. Ett ljuvligt ansvar för det mesta. Trots treårstrots. Trots tidiga morgnar och nästintill obefintlig tid för mig själv. Inte ens denna påtagligt besvärligare andra graviditet får mig att tycka annorlunda om mödraskap. Och jag älskar min egen mamma!

Vi har inte firat morsdag på något speciellt sätt. Vi har mest bara varit tillsammans. Planterat blommor och ätit glass. I smyg oroar vi, jag och maken, oss om dotterns hälsa. Hennes leder är ännu en gång inflammerade och svullna. Hon har ont men det är omöjligt att avgöra hur mycket. Helst ska hon ta det lugnt och vara stilla. Men utan att binda fast henne är det omöjligt då hon äter smärtstillande och har mindre ont.

Och köksstolarna har fått ny klädsel. Vår trädgård som såg ut som en rivningstomt är nu slät. Hallgolvet väntar på andra lager färg.

 

Köksstol

 

 

Translation:

there’s not many things better than being a mother. It’s a fantastic responsibility.

We’ve not celebrated mother’s day in any special way. Just been together, eating ice cream and planting flowers.

Me and my husband worry for our daughter who’s ill. Not knowing how ill is difficult.

ANd the kitchen chairs have gotten a new look.

Om att samla

 

Virkade rutor

 

 

Virkattu ruutu

 

 

Virkad ruta

 

Nog samlar jag på saker.

Någon gång, tänker jag ofta, ska jag göra något med dom. Och likaväl ligger tygerna inköpta för tio år sedan i sina lådor. (Inte alla, men en del). Hundratals knappar ligger prydligt sorterade efter färg i sina fack. Garnnystan finns instuckna lite här och var. Och sybehör av olika slag.

Men visst är det roligt ibland att “hitta” en tygbit som man faktiskt har användning för eller garn som man kan förvandla till en mössa. Eller en tröja. Eller vad som helst som man råkar vara i behov av. Och inte att tala om de här fina virkade rutorna som jag under flera år samlat på loppisar. De skulle bli en duk. Men blev liggande i några år. Tills jag idag kom på att jag kanske skulle ta an det påbörjade projektet igen.

 

Translation:

I’m a collector.

Sometime, I often tell my self, I will do something of them. And yet, the fabrics bought for years ago are still unused. (Not all, but some). Hundreds of buttons lie in their boxes sorted by color. There is yarn and other sewing related accesories behind every door.

But it is, nonetheless, good to “find” a piece of fabric that you have use for or to knit a hat you need of the forgotten yarn. And not to mention these crocheted pieces that I collected on flea markets during some years. My plan was to put them together into a tablecloth but never finished the project. But today I happened to think of it, I should take on the project again and finish it this time.

 

Den som väntar på något gott…

Vi målar. Och målar. Och målar ett varv till. Väggar, lister och tak. Vecka efter vecka, känns det som, gör vi samma sak. De vita väggarna har gjort hallen till ett helt annat rum. Men alla små fel som man tidigare inte haft en tanke på blir synligare. Och ännu har vi inte rivit bort den gamla plastmattan från golvet eller målat om trappan.

Jag kan inte heller bestämma om jag vill behålla den tapeten som de tidigare ägarna hade satt upp i ett av de odefinierbara utrymmen intill hallen. Med fåglar och lövverk. Den är fin, jätte fin, men är den min?

 

tapen och pärlspont

 

 

Entryway

.

.

Hallfönstret

 

Translation:

We paint. And paint. And paint yet another layer. Ceiling, walls and window lists. Week after week we continue doing the same thing. The white walls make all the difference. The down side is that we now see all the tiniest faults we never had thought off. And we still haven’t painted the stairs and redone the floor.

And I can’t decide if I like the wall paper in the room next to the entryway, the one the previous owners had put up. Well, I like it a lot, but is it me, my style?

 

Om att växa

Hon växer så fort. Lär sig så mycket. Är självständigare än vad man önskar sig ibland. Och bestämd. Hon säger: Hör du mamma, jag kan själv. Fast på finska. Med pappa talar hon svenska. För det mesta.

Hon är inte ens tre år gammal. Min bebis. Men hon är så stor ändå. Storasyster snart också. Och jag undrar om inte mitt hjärta kommer att brista när det älskar, på det villkorslösa sätt som man älskar sitt barn, dubbelt så mycket som det gör nu.

Tulpanerna ute har äntligen visat sig ovanför jorden. Rabarbern växer så att det knakar och smultronen har svårt att hålla sig i schack. De sprider sina rötter och förökar sig. Inget fel med det.

De här blommorna valde dottern på trädgårdsmässan en dryg vecka sedan. Jag kan inget annat än att hålla med. De är vackra!

 

Lila blomma

 

 

Translation:

She grows so fast. Learns so much. She is more independent than I sometimes wish. “Mum, I can myself, you know”, she says. In finnish. With her dad she speaks swedish. Mostly.

She’s not even three years old. Yet she is a big girl. Soon big sister as well. And I wonder if my heart is going to break of loving two children so unconditionally as one loves her children. I mean loving one child is something huge and soon there will be two.

Tulips we planted in the autumn have finally found their way out of the soil. Rhubarb is growing faster and the wild strawberry is taking over new land.

The flowers in the picture were chosen by my daughter at the local plant fair. I can nothing else but agree. They are beautiful.

 

Barndomens ljud

I flera år har huset stått tomt. Färgen har flagnat och de tickande klockorna har tystnad. Köksgolvet har ruttnat. På väggarna finns oblekta fläckar där tavlor och prydnadsföremål en gång hängt.

Det mesta som jag minns fanns där när jag var ett barn är borta. När alla andra tagit det dom velat fick jag min chans att ta det jag ville. Det var när det började talas om att slänga resten. Förutom de fina besticken med bakelit skaften och samlingar av gamla knappar tog jag en sak som påminner mig om mina bekymmerslösa och spännande barndoms somrar.

Jag kommer ihåg hur bjällrorna på dörren klingade varje gång någon gick in eller ut. Det gjorde man ofta. Vattnet hämtade man från brunnen ute, toalettbesöken gjorde man på utedass  och bastun fanns också i en separat byggnad.

När vi väl var inne satt vi ofta kring köksbordet och lyssnade gammelfarmors historier från krigstiden, då hon bodde i Karelen. Hon bredde oss smörgåsar med mycket smör och tjocka skivor av salami på. Eller skivor av bulla med smör på, tjockt. Mycket smör ger bra syn sa hon alltid. Och de där bjällrorna hör jag klinga än idag. Snart ska de hänga på min dörr och förhoppningsvis ska deras ljud påminna mina barn om sina glada barndom.

 


Bells on the door

 

 

Translation:

The house has now stood empty for years. The colour has faded and the ticking clocks have become quiet. On the walls there are patches of darker colour where paintings have hung.

Most of the things I remember were there are gone. Everybody’s taken what they wanted. When the time came to throw the rest away I took my chance to collect few things to take home with me. Things that remind me of childhood summer with no worries.

I remember the sound of the bells that chimed every time somebody opened the door. Often that is. The water had to be fetched in the dwell outside. Toilet and sauna were separate from the house. But when sitting inside we were often gathered around the  kitchen table to hear great grandmother to tell about her childhood during the second world war in Karelia. She made us sandwiches with lots of butter and thick slices of salami. A lot of butter gives you better eyesight, she said.

The bells I hear chiming still as I remember many of the stories told in the house. And soon the bells hang on my door. Hopefully later on reminding my children of their happy childhood.

 

Små djur stora

Rymd och ljus. Virke och verktyg. Det roliga och det tråkiga har intagit vårt hall. Jag inspireras av andras lösningar. Och inser gång på gång att det mesta inte fungerar hos oss. Takhöjden på tre meter tillåter ju en del, men de begränsade golv- och väggytorna försvårar saker desto mer. Att kombinera form och funktion med det underbara ljuset som nu tränger in är utmaningen; att inte smälla upp förvaring på väggen bredvid fönstret och på det sättet blockera ljusets utspridning.

I trappuppgången. På väggen som syns från entrén. Vill jag sätta upp en affisch. Jag har blivit väldigt förtjust i några planscher med fjärilar och trollsländor. Dessa från Liljebergs och Hagedornhagen är favoriter:

 

hagendornhagenAeshna cyanea (B7)

 

 

Pieris-napi Hagerndornhagen

 

 


vitvinge 600px

 

 

Translation:

Our entryway has become airy and light but also a building site. We are a little scared of putting up storage solutions that might not work in the end. We don’t want to loose the light. And function and form must be there both.

But in the staircase, on the wall visible from the entryway, I’m thinking of hanging a poster. Perhaps one of the above…

From: Liljebergs and Hagedornhagen

 

välja eller välja bort

Det är ingen idé. Att kämpa emot de förförande pastellerna är lönlöst. De smyger på mig. Gång på gång kommer jag på mig själv suktandes efter något pastelligt. I helgen fick en trave underbara färgprover följa med mig hem. Bara för att.

Och tiden. Den räcker inte till. Om det bara rymdes några fler timmar i varje dygn eller dagar i en vecka. Kanske skulle jag då få färdigt flera projekt. Kanske skulle jag hinna sticka. Plantera. Sy. Odla mera.

 

Omplanterade örter

 

 

Pastelliga färgprover

 

 

Stickning i lila och blå

 

 

 

Translation:

My fighting the pastel colors is pointless. Time after time I find my self pining for different things in pastels. A pile color samples in pastels got to follow me home from the paint store. Just because.

And time. There is never enough of it. If only a day could have a couple more hours or a week a day or two more. Would I then get more things done? Would I knit more? Plant and grow more vegetables and flowers? Sew? Would I ever have enough time for everything I want to do?

 

valborg i aprilväder

 

Valborg 2013

 

 

Barnens Valborg

 

 

Sista snön

 

 

Valborgsmässoafton

 

 

Jag med barnen

 

Gårdagen inrymde väder i alla dess slag. Det tvättäkta aprilvädret bjöd på regn, snö, hagel och strålande solsken. Men på kvällen, då byn samlades kring den gemensamma majbrasan, var vädret så mycket bättre än vad man hade vågat hoppas på.

Fika, varmkorv och lek gjorde barnens kväll fulländad medan vi vuxna småpratade om vädret, renoveringar och annat alldagligt.

Många kameror togs fram för att dokumentera gemenskapen. Själv hade jag inte ens telefonen med mig för att knäppa någon bild. Tur min man hade det… Bilderna är hans med andra ord.

 

Translation:

Yesterday was the Walpurgis Night that we in the Scandinavia celebrate. The tradition in Sweden is to light a bonfire as was done in our village.

The weather during the day, rain and snow, threatened this tradition. But by the time the celebration started the weather was better than anyone could have hoped. The children played in the smoke from the fire, coughing and laughing. While we adults small talked about the weather, renovating and so on.

Many had their camera with them. Not me, not even a mobile. Luckily my husband had his… So the copyright of the photos here belong to him.